Harry M. Hällgren

'varför blev du poet'


'för att du kallar mig så...'


Bob Dylan Stockholm för att motta en doktorshatt


BKÖ, skule bjuda på middag, ett dukat bord på Grand Hotels vindsvåning, nära dess tak, Bob Dylan med Brunos idol Allen Ginsberg, hyste ett frenetiskt hat för 'paranoid exklusivitet' och stannade bland de människor som hyllade honom




B grät,




IY, tog honom om axlarna sa


'fuck Bob Dylan ' tre gånger,




B grät då


'omöjligt ! omöjligt!...'




hans gode vän Allen Ginsberg, den judiska bögen som var B.s idol, hade väl inbillad B. att vardaglig skräp poesi, likt att drabbas utav allergi och sjukdom var mycket bra, att människor en sjukdom ville ha,


att en livsfarlig rad, för betraktarens öga, då en Ängel föll


var hårdare än stål!


Att hans Allen Gindsberg titel 'Vrååål'


var så djuriskt sant - en varelse kunde vara,


att poesi var att lura läsaren in i en obehaglig och kuslig fara




att anarkismens kaos, som bombade Dresten till spilllror


skulle upplivas till en sång, som spred sig likt lustgas


likt en pest, en hångel minel trång!


en fälla som såg vörlden som därefter poesi beskrev sitt intryck publicerade sin dagbok likt livet hade levts färdig likt det utanför redan var ett berömt liv!




en narraktig poet!


som trots allt bar på en intressant känsla


men likt besatt hyllade sin publik, som läste hans US rader,




där han på dem från ett personligt




och pretentiöst exklusivt perspektiv, kastade en massa förvillande b